Däckad

Tänk att när man behöver sova som allra mest, och man till och med har sett fram emot det hela dagen, då är man plötsligt oerhört vaken. Efter att ha tagit fram lite chips och läst Borta med vinden länge och väl igår slog jag vid tvåtiden på ett sommarprat med Rikard Wolff i förhoppningen om att somna till den burriga lejonstämman, men inte ens det fungerade. Jag låg som i ett töcken och hörde honom berätta om kärleken till teatern, hans lilla etta i Zinkensdamm, hans pojkvänner och festerna han varit med på, men när han var klar märkte jag till mitt stora förtret att jag fortfarande var vaken. Sen började min säng plötsligt vibrera, som om den satts i gungning som en fjäder, och jag blev tvungen att gå upp och ställa till den mot väggen. Vad overkligt det känns nu. Drömde jag? Nej, jag var vaken, och jag kollade faktiskt en snabbis efter monster under sängen. Efter det lyssnade jag igenom två album med José Gonzales och sen kändes det som om det var morgon på ett ögonblick. Mycket underligt.

Seven Days Of Falling

Efter en fin och värdig begravning, gräddtårtskoma, världens vackraste hemresa i solnedgången, Filip och Fredriks sommarprat och en blyg liten snus har jag inte så mycket att säga. Jag ser fram emot nästa retreat på sommarstugan, med det kända ordspråket "Lagd majrova ligger i kastrull" i tankarna. För som jag brukar säga - lagd majrova ligger, i kastrull.

Det älskade havet. 

Recap (eller Remember the Titans)

Sen sist har jag kunnat pricka av några av mina allmänna projekt! Som utlovat sprang jag lite på ett löpband på Team Sportia, nån "expert" sa att jag pronerade lite grann och tog fram några skor som skulle passa mig. Självklart dom fulaste, det verkar alltid hända mig. Men vem är jag att stå och välja ett annat par som har en snyggare färgpalett men kanske kommer att sabba mina knän om några år? Jag tog dom dyraste eftersom att han sålde in dom så bra utan att vara påstridig, och dom var rätt fräscha märkte jag sen. Jag har inte sprungit en mil i dom än, men jag sprang 6 svettiga kilometer i närområdet och lyssnade på en podcast om döden.

Dessutom har jag skrivit klart min resedagbok för Barcelona, en regnig dag i Karlstad. En sån där dag då det regnar från morgon till kväll, och man inte har så mycket annat val än att acceptera sitt öde och slöa med böcker, småkakor och Rapport. Dagen innan det var vi ute på springtur och avslutade med att kasta av oss kläderna och springa ner i en tjärn. Det var livet.

Och så har jag såklart firat midsommar, som sig bör. Jag listar höjdpunkterna:

• Lasse går i ringen, på speed. 
• Gissa mu-mode, en lek som går ut på att en person gestaltar en sinnesstämning i ett mu, och så får resten gissa. 
• Gissa mu-film, variation på mu-leken som går ut på att spela upp en klassisk filmscen i mu. Jag är ganska nöjd med mig själv för att jag gissade rätt på första försöket när Herr Kingmar gestaltade scenen i Titanic där Jack (spoiler alert) dör. 
• Glädjens herre, sjuttonstämmigt. 
• När kvinnan på midsommarfirandet började tacka av oss (husbandet) mitt i tredje versen på Uti vår hage. Det blev väldigt konstig stämning. 
• Originaluppförandet av Efter Börd Kommer Solsken. 
• Dödsbadet i den norrländska forsen. 
• Min käre Herr Kantons episka Pingu-imitationer. 
• När jag satte min första yxa, BULLSEYE! 

Nu har jag återigen installerat mig på mitt gamla rum, tänt alla ljus och rotat lite bland mina pärmar och böcker, utan att egentligen hitta något nytt eftersom att jag jämt rotar där. På bussen från Karlstad lyssnade jag på Soran Ismails Vinter i P1, och han berättade om järnrörs-incidenten och om könsdiskrimering i humorvärlden. Efteråt satt jag kvar med en känsla av hopplöshet inför alla män och alla rasister som får hålla på ostört. Jag har alltid haft svårt att konfronteras med såna där jobbiga faktum som man liksom måste ställas inför och jag tror att det är därför jag i allmänhet inte tittar på nyheterna. Men Soran var så klockren, och alla borde lyssna på honom även fast det är jobbigt att Sverigedemokraterna finns och vi fortfarande inte är ett dugg jämställda. Det börjar faktiskt bli dags att tänka på den hårda sanningen, vi är inte perfekta, även om man som jag blir sjukt nervös av den. Jag är väl typ rädd av naturen. Här kommer en midsommarvy:

 

Sommardvala

Dags att ta sig utanför huset på lite shoppingäventyr. Springa lite på rullband på Team Sportia och känna sig fånig, kanske snoka på IKEA.

Sommarlista #3

Allmänna projekt:

• Läsa ut Borta med vinden. 
• Skriva klart resedagboken för Barcelona.
• Rensa fram saker som ska till nya lägenheten.
• Måla nånting. 
• Köpa nya löparskor.
• Springa en mil i nya löparskor. 
• Förbanna alla uppförsbackar i Sundsvall. 
• Framkalla ett album med bilder. 
• Eventuellt två. 

To be continued.

Tänkte dessutom bara dela med mig av min framtida planlösning, som jag har suttit och skärskådat i timmar vid det här laget.

Åskan och Borta med vinden

Idag vågade jag mig utanför dörren först klockan halv fyra och efter bara tio minuters promenad blev jag tvungen att springa tillbaka för att inte bli attackerad av åskan. Men under den promenaden hann jag suga in en miljon välbekanta midsommardofter, och det var ljuvligt.

Nu har jag dragit ur kontakter och väntar med spänning på att allt ska braka loss, och regnet öser ner.

Love Like A Sunset

Äntligen, äntligen hemma. Äntligen klar med att släpa lådor, dammsuga, hosta damm och torka lister. Äntligen klar med korridorslivet, städscheman som folk inte följer, råttor i taket, kryp på diskbänken, diskhanddukar som ligger i högar och möglar och kastruller som aldrig diskas. Visserligen har det nog varit relativt bra i vår korridor (vilket jag kanske inte har framställt det som), men är det något som jag har lärt mig om mig själv det här året så att det att jag gillar när det är rent. Det är nice helt enkelt. Och jag vill gärna ha koll på allt själv och jag vill kunna använda min gjutjärnsstekpanna utan att behöva oroa mig för att någon ska få för sig att låna den och diska den med en halvliter diskmedel som dom ju gör med allt annat.

Nu planerar jag för mitt nya ställe, köksstolar i knallblått, ett litet, litet ateljéhörn, färska kryddor, mycket bokhyllor, mycket tavlor och mycket kreativitet. Visserligen har jag bara 28 kvadratmeter att klämma in all denna kreativitet på, men jag är så taggad. Innan dess ska jag dock fira sommarlov, på samma sätt som jag gjorde sist - lata dagar i Sundsvall med långa frukostar, en god bok, promenader till stan, lite mjukglass och lite film då jag förväntar mig att den svenska sommaren även i år levererar några heldagar med regn. Jag älskar dom dagarna. Och dagarna då man kan åka ut till Norrlands Hawaii och småhuttra på stranden och eventuellt doppa tårna i det norrländska havet.

På tal om en god bok så har jag reviderat min boklista till följande:

• Borta med vinden.

Längre än så vågar jag inte planera, den är kolossal.

Och just det, nu är det ju studenttider vilket jag blev påmind om när jag tog bussen till tåget och passerade alla vagnar på vägen genom stan. Det var total kalabalik. Studenterna, som gled förbi bara några centimeter från bussen, roade sig med att försöka dunka på och kasta saker mot bussen och när jag fick ögonkontakt med någon vart den personen alltid helt överlycklig och vinkade och hurrade. Jag kände mig nästan som en kändis där jag satt med min packning och stripiga lugg. Och så kände jag mig dessutom lite, lite vemodig och liksom gammal. Studenten känns så långt borta nu. Och egentligen, hur roligt var det? Jag har aldrig riktigt förstått vad hypen var, när dom allra flesta ändå skulle fortsätta plugga. Vad var det egentligen som tog slut? Vi kanske mest festade för att vi var glada att slippa varandra äntligen. Eller så skulle vi i själva verket sakna varandra och så är det bara jag som är cynisk. Eller så markerade det kanske slutet på ungdomen, något slags "steg in i vuxenlivet", som jag bara inte fattade att jag tog. Det kanske jag inte fattade förrän jag började på universitetet och lärarna inte längre tog hand om mig och lärde sig mitt namn. Där man inte har riktiga skolavslutningar eller samlingar i aulan. Där man är en vuxen individ som förväntas vilja vara självständig, där folk är gifta och har barn och sköter sig själva. Den där stora familjen som skolan var, det var kanske det man tog avsked av. Men varför är det så värt att fira? Jag skulle kunnat stanna i gymnasiet hur länge som helst, det var ju sjukt bra tider. Jag minns inte att jag någonsin längtade därifrån.

Sista morgonen i mitt gamla korridorsrum. 

För jag har tagit studenten, och min fina familj
stod där i spöregnet, trogna.