Love Like A Sunset

Äntligen, äntligen hemma. Äntligen klar med att släpa lådor, dammsuga, hosta damm och torka lister. Äntligen klar med korridorslivet, städscheman som folk inte följer, råttor i taket, kryp på diskbänken, diskhanddukar som ligger i högar och möglar och kastruller som aldrig diskas. Visserligen har det nog varit relativt bra i vår korridor (vilket jag kanske inte har framställt det som), men är det något som jag har lärt mig om mig själv det här året så att det att jag gillar när det är rent. Det är nice helt enkelt. Och jag vill gärna ha koll på allt själv och jag vill kunna använda min gjutjärnsstekpanna utan att behöva oroa mig för att någon ska få för sig att låna den och diska den med en halvliter diskmedel som dom ju gör med allt annat.

Nu planerar jag för mitt nya ställe, köksstolar i knallblått, ett litet, litet ateljéhörn, färska kryddor, mycket bokhyllor, mycket tavlor och mycket kreativitet. Visserligen har jag bara 28 kvadratmeter att klämma in all denna kreativitet på, men jag är så taggad. Innan dess ska jag dock fira sommarlov, på samma sätt som jag gjorde sist - lata dagar i Sundsvall med långa frukostar, en god bok, promenader till stan, lite mjukglass och lite film då jag förväntar mig att den svenska sommaren även i år levererar några heldagar med regn. Jag älskar dom dagarna. Och dagarna då man kan åka ut till Norrlands Hawaii och småhuttra på stranden och eventuellt doppa tårna i det norrländska havet.

På tal om en god bok så har jag reviderat min boklista till följande:

• Borta med vinden.

Längre än så vågar jag inte planera, den är kolossal.

Och just det, nu är det ju studenttider vilket jag blev påmind om när jag tog bussen till tåget och passerade alla vagnar på vägen genom stan. Det var total kalabalik. Studenterna, som gled förbi bara några centimeter från bussen, roade sig med att försöka dunka på och kasta saker mot bussen och när jag fick ögonkontakt med någon vart den personen alltid helt överlycklig och vinkade och hurrade. Jag kände mig nästan som en kändis där jag satt med min packning och stripiga lugg. Och så kände jag mig dessutom lite, lite vemodig och liksom gammal. Studenten känns så långt borta nu. Och egentligen, hur roligt var det? Jag har aldrig riktigt förstått vad hypen var, när dom allra flesta ändå skulle fortsätta plugga. Vad var det egentligen som tog slut? Vi kanske mest festade för att vi var glada att slippa varandra äntligen. Eller så skulle vi i själva verket sakna varandra och så är det bara jag som är cynisk. Eller så markerade det kanske slutet på ungdomen, något slags "steg in i vuxenlivet", som jag bara inte fattade att jag tog. Det kanske jag inte fattade förrän jag började på universitetet och lärarna inte längre tog hand om mig och lärde sig mitt namn. Där man inte har riktiga skolavslutningar eller samlingar i aulan. Där man är en vuxen individ som förväntas vilja vara självständig, där folk är gifta och har barn och sköter sig själva. Den där stora familjen som skolan var, det var kanske det man tog avsked av. Men varför är det så värt att fira? Jag skulle kunnat stanna i gymnasiet hur länge som helst, det var ju sjukt bra tider. Jag minns inte att jag någonsin längtade därifrån.

Sista morgonen i mitt gamla korridorsrum. 

För jag har tagit studenten, och min fina familj
stod där i spöregnet, trogna.