Long time no see

Wow, att besöka bloggen igen känns lite som att dimpa ner i en spökstad vi såg på håll när vi var på semester på Cypern. Men nu sitter jag här i mitt alldeles egna hem och inväntar nervöst skolstarten på måndag, och bloggar tydligen. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag ganska lätt stå ut med en vecka till av planlöst hängande med mig själv, men efter en hel sommar av just det så kanske det är dags att rycka upp sig. Precis när jag kom hit dock så kände jag inte alls så. Jag som hade längtat så oändligt mycket efter att hamna i mitt nya korridorsrum, inreda det precis som jag ville och sitta och dricka te i det och bara mysa, fick panik över att bli lämnad ensam. Det var så konstigt, plötsligt kände jag mig helt handfallen när jag satt där i mitt rum som jag hade gjort så fint, och ingen såg hur fint det var förutom jag. Den stunden skulle vara så magisk men det blev bara ett gigantiskt antiklimax. Ett antiklimax jag dock har börjat komma över, för nu sitter jag ju här helt själv och tycker att det är fantastiskt, särskilt eftersom att just mitt rum är en godluktande oas i en korridor som av någon anledning luktar mus. Som tur är bor det en snäll österrikare här som älskar att städa, så vi har tagit oss an köket lite grann, som var ruggigt ofräscht vid min ankomst, något den lilla pedanten i mig inte tyckte om. Så ja, jag längtar redan efter en lägenhet, men nu måste jag lugna ner mig och lära mig att älska alla, även stropparna som tycker att städning är någon annans problem. För det finns såna också.

Och på tal om österrikaren, som är en utbytesstudent som precis kom till Sverige, så sa han idag att svenskar är världens mest motsägelsefulla folk. Vi älskar att festa ("vi" som i dagens dekadenta ungdom, särskilt såna som precis har flyttat hemifrån för att plugga), och hypar gärna nollningen till max för att det är så vansinnigt trevligt att lära känna nya människor och nätverka, särskilt när man får supa och ha på sig massa sjuka utklädnader. Men på riktigt är vi så himla blyga att ingen utifrån egentligen lyckas ta sig in. Det sa han, och jag sa att "ja vi bor ju i ett kallt land", sen flydde jag in på mitt rum och bekräftade sanningen. Jag är innerst inne en ensamvarg, som kanske blev lite stött för att han skrev det på min näsa. Och för att det verkligen inte var första gången jag fick höra exakt detta om svenskar. Jag kanske börjar bli trött på att det inte är okej att vara blyg, okej?

Och på tal om dekadens så håller jag på att läsa The Dirt, Mötley Crües biografi, och jag känner mig plötsligt så fysiskt och psykiskt ren, och lyckad för att jag varken är drog- eller sexberoende. Jag fick låna den för två dagar sen, och trots att jag ibland mår lite illa av den så har jag snart läst halva. Kanske är det en kombination av att det är sjukt intressant att se bakom kulisserna hos ett band som har gjort så mycket sjuka grejer, och att jag känner mig nöjd över mig själv för att jag har mer självrespekt än vad dom hade. Tips i alla fall. Nu ska jag plocka med mitt nya skolmaterial som jag precis har inhandlat på Akademibokhandeln. Känner mig sjukt lyxig som har köpt en anteckningsbok med hård pärm till skolarbetet! Det kommer bli så mycket roligare att plugga, det är jag helt säker på, särskilt eftersom att jag har skaffat ett nytt pennfodral med tillhörande pennor också. Yey. Jag återkommer med nyheter om nollningskaoset som snart kommer att råda i mitt liv. Godnatt! 

Installation med gitarr, cello, blomman-från-IKEA-som-alla-har, björkskog och vinylklocka.