Oljeriggen Melankolin Bråten:

Baschops i bakgrunden

Den där trenden att skriva varje dag höll visst inte i sig särskilt länge. Som tur är med datorer så kan man alltid skylla på att man har ett liv när man inte har tid för dom, så himla praktiskt. Jag hoppas att den lilla gyllene regeln gäller för plugg på datorn också. Vi säger det.

Den här helgen har varit helt makalös. Musik, musik, musik och lite rödvin. Jag har spelat armen gul och blå men om två veckor blir det Linköpings folkmusikfestival med CLEMENS! There or square. Och nu är vi tajtare än någonsin efter helgens maratonrep. Jag lider av klezmerfeber. Nu måste jag dock hitta inspiration till att plugga mitt i alltihopa. I såna stunder kan man försöka koncentrera sig på studiebidraget man faktiskt drar in, då blir det plötsligt lite mer motiverande.

Pluggstuga

Man borde alltid plugga tillsammans! Särskilt när man inte behöver samarbeta, då kan man bara sitta på varsin sida av ett köksbord och vara moraliskt stöd till varandra. Vår lilla studieafton har resulterat i en färdig essä, tjoho! Nu har jag nästa vecka på mig att trixa med FOTNOTER, min största mardröm i livet. Men det ska väl gå bra. Och på tal om saker som är bra så köpte jag nya skor idag. Vilken köplycka, den sitter i fortfarande! Imorgon ska jag gå till Erikshjälpen och sukta med två rabattkuponger, det kan också bli lyckosamt. Oh jag älskar att ha nya saker, farligt mycket. Idag t ex. var det rea på Indiska, jag fick typ springa ut för att inte göra något dumt. Se där, vad duktig man är.

Jag känner att jag måste tillägga nu att jag köpte en luddig, vinröd hatt på Erikshjälpen. Wow vilken tanthatt.

Oljerigg Melankolisk Bråte

Idag fattade jag ett moget beslut. Jag gick ut och tog en promenad, rensade tankarna, och bestämde mig för att göra mig av med Sims-appen på facebook. Sen gick jag hem och gjorde det, fort fort. Och jag känner mig så lättad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag har dessutom ritat en oljerigg, vilket jag troligen inte hade gjort annars, för då hade jag spelat Sims nu. Droppen var faktiskt när jag gick ifrån spelet ett tag och såg att det dök upp ett fönster efter ett tag där det stod: Please come back, your sim needs you! Alltså herreguuud, det är som gjort för att man ska bli beroende och förstöra sitt liv. Från och med nu ska jag bara göra vettiga saker, typ. Tack och adjö.

Däckdrama

Jag känner mig alltid så oerhört främmande när jag kommer in på en bilverkstad. Man kommer in, kollar runt lite, knackar lite och så sitter det nån nånstans i ett hörn och så vet man inte vad man ska säga för man vet ingenting om däck men sen kommer det nån lärling med snus och byter dom där himla däcken, i tystnad, så man inte alls vet vart man ska ta vägen eller vad man ska säga. Helt galen social situation, jag vet aldrig hur jag ska bete mig. Men det gick bra idag i alla fall. Nu måste jag verkligen plugga, nu.

Gråväder och Jack Johnson

Gah, det regnar så mycket att det är alldeles mörkt. Totalt oinspirerande miljö när man ska skriva essä om lycka. Lycka, lycka, lycka. Ju mer jag tänker på det desto olyckligare blir jag. Och vad hände med alla mina kunskaper? Jag vet knappt hur man ska skriva en akademisk text längre, och det var bara ett år sen jag gick i skolan. Jag söker min tillflykt till bloggen, här får jag minsann skriva hur jag vill, UTAN FOTNOTER.

Men förutom det så skrev jag faktiskt mitt personliga brev, på en kvart. Och det hade jag ångest för i flera veckor. Inte så mycket att vara orolig för alltså, men det ligger väl i vår natur att vara livrädda för motgångar antar jag. Eller ja, i min natur. Men då, kära vänner, ska ja be om att få citera Shakespeare, för det måste man göra nån gång i livet:

Sweet are the uses of adversity
Which like the toad, ugly and venomous
Wears yet a precious jewel in his head

Men det är ganska mysigt med regn ändå. Och nu har jag precis smygkollat på Amélie från Montmartre och ätit en överbliven krabbulin, vilket inte kan vara annat än inspirerande. Måste nog ta fram lite färger snart. Ah. 

Temporary Dive

Anstränger mig hårt för att hitta inspiration till att skriva ett vettigt personligt brev, det går sådär. Men ingenting händer om man inte börjar där, och häromdan höll jag en proppig predikan om just det så det är bara att köra. Jag har t.o.m. skrivit på en lista att jag ska göra det så nu är det lite no return. Men varför ska det vara så svårt att ta sig ut i verkliga livet? Det är så trevligt att intala sig att man är en sån där person som bara hamnar på ställen helt random och med en liten klackspark hänger på och blir nånting stort, typ folkmusiker i nåt exotiskt land eller professor. Men här sitter jag mitt i Sverige och är ingetdera. Jag får bara skriva mitt himla personliga brev. (Nu luktar det nybakat bröd. Wow vilken livskraft jag fick av det.)