Once

Om jag fick se en film till i hela mitt liv så skulle jag se Once, igen. För den är så himla bra, varje gång jag ser den, och den har kanske historiens bästa soundtrack. Idag, efter en galen replördag med mycket feeling, svett och diverse skavsår, ett hejdundrande kalas och en slapp städsöndag såg vi den och jag kände mig lika förundrad och ledsen och upprymd som vanligt. För så bra är den.

Och snart är det måndag igen. Men av någon anledning rubbade Once hela min känslovärld och jag kan inte riktigt fatta att jag ska till posten imorgon och slänga brev lite hit och dit. Det känns sjukt oseriöst av någon anledning. Men nu är jag också väldigt trött och dessutom har jag träningsvärk i händerna av för mycket ös. (Min stråke mådde inte heller så bra av allt röj så nu måste jag ta den till en stråkdoktor och tagla om den.) Godnatt!

Livet i Kollektivet Grottan

Saker som är bra med att jobba som brevbärare här:

• Man börjar inte förrän halv tio på morgonen. 
• Man får vara ute och promenera. 
• Man får en käck väst att lägga breven i, på magen liksom. 
• Man får sköta sig själv.
• Man får dricka hur mycket varm choklad som helst när man kommer tillbaka från turen.
• Man får pizza av chefen. 
• Det är fint väder ibland. 
• Man får gå med en grej som ser ut som en barnvagn. 

Saker som inte är så bra:

• Man fryser om händerna.
• Vissa tanter står och väntar och andas i ens nacke när man försöker hitta rätt låda till rätt brev.
• Vissa tanter klagar på att man lägger fel, när de har tagit brev ur fel låda.  
• Man fattar inte vad folk säger när de försöker skämta om att man skulle kunna stjäla deras post. 
• Allt tar liksom så lång tid. 
• Man blir trött i ryggen. 
• Man är svettig inomhus och fryser utomhus. 

Därför skulle jag säga att det är övervägande bra att jobba som brevbärare i Oslo, väldigt bra till och med, och det tycker jag efter tre dagar. Vilket är sensationellt för min del, för efter tre dagar på ett nytt jobb brukar jag bara ha ångest och galna humörsvängningar. Nu var jag knappt nervös när jag gick dit första dan, jag vet inte riktigt hur det gick till. 

Och nu är det mer saker som är bra dessutom, nämligen att vårt kära Kollektivet Grottan har blivit befolkat av ännu fler Clemensmedlemmar och att det äntligen studsar riktig balkan mellan dessa väggar! Imorgon har vi en sjukt seriös repdag, med inplanerade kafferaster och allt möjligt, precis som på konferens. Förutom att det sker i ett femton kvadratmeters vardagsrum, där det alltid ligger en pilatesboll och slänger av nån anledning. (Rättstavningsprogrammet föreslog Laholmsbukten istället för pilatesboll, vad hände där?) 

Så just nu funderar jag på varför jag skulle spara alla mina pengar och åka på mitt livs resa när jag redan är på den. Men det kommer senare, nu är det dags för Norwegian Wood och kanske sex och en halv goa timmars sömn. Och så tänkte jag bjuda på en bild av snäckorna från Paradisbukten, där allt var så oändligt vackert. 

Fina saker

Idag gick jag på en strand som var så vacker att jag nästan gick av på mitten. Det var lågt vinterljus, spegelblankt hav, änder och snäckor, som jag plockade. Mitt livs kodakmoment - utan kamera. Och när jag gick därifrån passerade jag en lyktstolpe i trä som det dunkade en massa om, och när jag tittade upp så såg jag en hackspett som satt och hackade i den. Troligen utan något lyckat resultat, stackarn. Men fint var det!

Imorgon är det första dagen på posten och jag taggar, yeah yeah.

Slappa dagar

En annan gång när jag kände att jag hamnat rätt var på vår inflyttningsfest i lördags då det kom en galen shetländare och spelade fiddle i en miljon bpm så att alla vi som försökte spela med honom i princip brann upp av friktionen. Eller så var det bara jag som kände så, men det var himla lattjo.

Och ikväll åt jag äppelkaka till middag, är det en bra övning inför studentlivet månntro?
Jag har dessutom precis upptäckt att jag inte fick med mig mina löparskor, vilket ju är dumt när man hade tänkt löpa.

Men nu säger jag godnatt, jag förbereder mig inför arbetslivet genom att gå och lägga mig i tid som en vuxen människa. Att gå upp i tid är dock en helt annan sak har jag märkt, men nu ökar jag i alla fall mina chanser. Godnatt!

Posten, blommor och doftljus

Alltså, drömmen om Oslo. Nu är jag äntligen här och känner att jag har hamnat så himla rätt. Det kände jag framför allt när vi hade söndagsstorstädning igår och det spelades högljudd balkan som dunkade mellan väggarna. Dessutom ser det ut som att jag blir brevbärare så jag behöver förhoppningsvis inte söka ett jobb till, vilket jag inte kunde vara mer tacksam över. Gå och sälja sig själv i random affärer på stan med ett fladdrigt CV och ett lika fladdrigt självförtroende är inte det bästa jag vet direkt. Men här blev det bara en sån runda, på klädkedjor där hälften av alla kassörskor var svenskar dessutom. (Man måste nästan komma hit för att se med sina egna ögon hur sjukt många svenskar det är här!) Jobbet börjar inte förrän på onsdag så nu har jag två dagar utan jobb och utan plugg faktiskt, vilket känns både tomt och bra. Å ena sidan var det faktiskt kul att få läsa sofistikerad filosofi på tåget och typ se ut som att jag gjorde det på eget bevåg och var oerhört kultiverad, men nu behöver jag inte gräva ner mig i mitt allra innersta varje dag för att hitta källan till meningen med mitt liv. Det blir lite tungt i längden, och det är ganska lätt att tappa livslusten. Men om ni vill veta vad meningen med mitt liv är så finns faktiskt svaret på det i min sista essä, som jag svettandes knåpade ihop det sista på igår kväll, en halvtimme innan deadline. Det kändes sjuk stort att lämna in något med titeln "Meningen med livet". Som om jag hade alla svar.

Men nu är det tid för frulle, och kanske lite akvarell. Jag förväntar mig nämligen att jag ska förverkliga mig själv dessa två dagar och göra allt som man ofta har visioner om att göra men sällan gör. KLEM!

Drömmar om Norge

Oj, nu går jag och lägger mig. I min lägenheten I OSLO.

2012

Det verkar visst som att jag tog jullov härifrån. Men nu har jul, födelsedag och nyår passerat och jag har återigen landat i pluggdjungeln. Jag tänker att om jag börjar blogga igen kanske det blir som att ringa in den nya terminen, och förhoppningsvis leder det till att jag förstår att det faktiskt finns en deadline som närmar sig.

Nu kanske det skulle sitta på sin plats med någon slags lista över dramatiska höjdpunkter från 2011, men det mest dramatiska jag kan tänka på just nu var när jag upptäckte ett gammalt musbo i en säng på nyårsafton (eller egentligen den första januari). Det var väldigt, väldigt mycket musbajs. Och någon längre lista får det inte bli nu, för jag ska tydligen skriva en essä om vilka tankar och idéer som är kopplade till min känsla av att livet har en mening. Jag har ju tidigare i mitt liv skrivit lättsammare essäer må jag säga.

Så gott nytt år, och välkommen tillbaka till verkligheten! Eller vad det nu är man går in i.