Det blev visst lite sent

Två saker har hänt. Det första var att jag fick för mig att jag har järnbrist för att jag inte kan läsa en bok i mer än tio minuter utan att somna. Verkligen somna, det är kritiskt. Så jag gick och handlade alla mörkgröna grönsaker och baljväxter jag kunde hitta, och allt som skulle kunna tänkas innehålla C-vitamin. Jag undrar om kassörskan såg mönstret.

Dessutom har jag blivit beroende av Game of Thrones.

Kämpar på

Wow, har kört fast. Verkligen på riktigt den här gången. Var bara tvungen att säga det.

Hemtenta is nice

Nu är det dags att blogga igen. Tiden är inne så att säga.

Den här veckan är det hemtenta. Man lever ett konstigt liv när det är hemtenta. Man kliver upp, slår på datorn och fläker upp alla böcker, skriver lite lösa anteckningar för att känna att man gör något produktivt, man äter frukost i tre svep och smular ner tangentbordet, resten av dagen äter man mackor och godis, instängd på sitt rum med stängda persienner, brist på frisk luft och kontakt med människor. Nästa dag, tar en sväng till biblioteket för att hämta böcker och blir lite rädd av alla människor. Går in på facebook, läser all TENTAHETS på klassens facebook-sida och skyndar sig som attan att logga ut, något som kanske aldrig har hänt tidigare. Sen går man och lägger sig och är konstigt dåsig och tänker bara på referenser. Referenser, referenser. Och experiment! Jag vill inte veta hur många gånger jag har skrivit det ordet hittills, så många i alla fall att jag inte vill lägga ner med tid på att skriva det ordet här. Det är dessutom skitjobbigt att skriva på ett tangentbord, det ligger så avigt till.

Men av någon anledning gillar jag den här tillvaron. Ensamvargen i mig är lite nöjd. Dessutom är det första gången sen jag började här som jag i alla fall typ vet vad jag ska göra. För att uppdatera er lite sen sist så är det ju så att vi jobbar efter PBL (jag älskar den meningen, den låter så himla seriös) vilket betyder att vi får söka väldigt mycket information själv, vart vi vill typ. Till och med på tentan fick vi välja en frågeställning helt själv, från ingenting. Galet eller vad? Eller är det bara så högskolan är? Gud vad jag saknar att bli tvingad att plöja en bok, få lite sidanvisningar. Men nu är det slut på det, dags att bli en yrkeskvinna som klarar sig själv. Well well, det är väl bra.

Nollningen: episk och jobbig, så kan man säga. Det var kul men dessutom lite skönt när det var över. Nu ska jag fortsätta stirra mig blind på experiment, socialpsykologi och etiskt försvarbar forskning.

Long time no see

Wow, att besöka bloggen igen känns lite som att dimpa ner i en spökstad vi såg på håll när vi var på semester på Cypern. Men nu sitter jag här i mitt alldeles egna hem och inväntar nervöst skolstarten på måndag, och bloggar tydligen. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag ganska lätt stå ut med en vecka till av planlöst hängande med mig själv, men efter en hel sommar av just det så kanske det är dags att rycka upp sig. Precis när jag kom hit dock så kände jag inte alls så. Jag som hade längtat så oändligt mycket efter att hamna i mitt nya korridorsrum, inreda det precis som jag ville och sitta och dricka te i det och bara mysa, fick panik över att bli lämnad ensam. Det var så konstigt, plötsligt kände jag mig helt handfallen när jag satt där i mitt rum som jag hade gjort så fint, och ingen såg hur fint det var förutom jag. Den stunden skulle vara så magisk men det blev bara ett gigantiskt antiklimax. Ett antiklimax jag dock har börjat komma över, för nu sitter jag ju här helt själv och tycker att det är fantastiskt, särskilt eftersom att just mitt rum är en godluktande oas i en korridor som av någon anledning luktar mus. Som tur är bor det en snäll österrikare här som älskar att städa, så vi har tagit oss an köket lite grann, som var ruggigt ofräscht vid min ankomst, något den lilla pedanten i mig inte tyckte om. Så ja, jag längtar redan efter en lägenhet, men nu måste jag lugna ner mig och lära mig att älska alla, även stropparna som tycker att städning är någon annans problem. För det finns såna också.

Och på tal om österrikaren, som är en utbytesstudent som precis kom till Sverige, så sa han idag att svenskar är världens mest motsägelsefulla folk. Vi älskar att festa ("vi" som i dagens dekadenta ungdom, särskilt såna som precis har flyttat hemifrån för att plugga), och hypar gärna nollningen till max för att det är så vansinnigt trevligt att lära känna nya människor och nätverka, särskilt när man får supa och ha på sig massa sjuka utklädnader. Men på riktigt är vi så himla blyga att ingen utifrån egentligen lyckas ta sig in. Det sa han, och jag sa att "ja vi bor ju i ett kallt land", sen flydde jag in på mitt rum och bekräftade sanningen. Jag är innerst inne en ensamvarg, som kanske blev lite stött för att han skrev det på min näsa. Och för att det verkligen inte var första gången jag fick höra exakt detta om svenskar. Jag kanske börjar bli trött på att det inte är okej att vara blyg, okej?

Och på tal om dekadens så håller jag på att läsa The Dirt, Mötley Crües biografi, och jag känner mig plötsligt så fysiskt och psykiskt ren, och lyckad för att jag varken är drog- eller sexberoende. Jag fick låna den för två dagar sen, och trots att jag ibland mår lite illa av den så har jag snart läst halva. Kanske är det en kombination av att det är sjukt intressant att se bakom kulisserna hos ett band som har gjort så mycket sjuka grejer, och att jag känner mig nöjd över mig själv för att jag har mer självrespekt än vad dom hade. Tips i alla fall. Nu ska jag plocka med mitt nya skolmaterial som jag precis har inhandlat på Akademibokhandeln. Känner mig sjukt lyxig som har köpt en anteckningsbok med hård pärm till skolarbetet! Det kommer bli så mycket roligare att plugga, det är jag helt säker på, särskilt eftersom att jag har skaffat ett nytt pennfodral med tillhörande pennor också. Yey. Jag återkommer med nyheter om nollningskaoset som snart kommer att råda i mitt liv. Godnatt! 

Installation med gitarr, cello, blomman-från-IKEA-som-alla-har, björkskog och vinylklocka.

Malar

Malar verkar vara så väldigt sköra djur. Så fort dom landar på tyg av något slag så dör dom, i alla fall i mitt rum. Jag har för närvande en död mal i mattan och en i gardinen. Det är tuffa tider för malar.

Skapar ordning

Sitter fortfarande i pyjamasbyxor och ägnar mig åt att flytta över filer hit och dit. Det känns alltid bra att organisera, och att återse gamla bilder från högstadiet. Åt en bit choklad till lunch, tänkte gå ut och springa men kom på att min sport-BH luktar illa och blev plötsligt väldigt, väldigt otaggad på det. Så jag packar en kasse inför flytten istället, och längtar tills om två veckor.

Lån och livet

Oh my god. Jag var precis inne på CSN:s hemsida och kollade in deras snabbguide över hur man söker studiemedel och sedan betalar tillbaka det, och det stod att man måste betala tillbaka lånen senast innan man fyller 60 år och att man måste göra det på minst 25 år. Och då kändes allt helt plötsligt så himla sjukt. Här sitter jag och planerar för något som jag inte blir av med på 25 år. 25 år! Det är så länge! Jag vill inte ens tänka på att 25 år av mitt liv kommer att passera, eller på det faktum att jag en dag kommer att fylla 60. Men CSN påminde mig om det, you bastards. Mitt liv känns plötsligt så kort. När jag har betalat tillbaka det här fördömda lånet kommer jag snart dö, känns det som nu i alla fall, och nu påbörjar jag processen. Nu blir jag gammal. Jag hoppas att den här känslan av annalkande undergång rinner av mig snart.

Något som är bra dock är att jag har simmat i en sjö rakt mot månen, fått lite fräknar och börjat samla ihop inredning till mitt nya rum, ett stort glädjeämne i mitt liv. Har bland annat fyndat en persisk matta på Erikshjälpen, en kaffeburk (även fast jag inte dricker kaffe) och en bok om bröstens historia.