Härom dagen skulle jag åka hem från Övik, med buss, och med stort självförtroende åkte jag raka vägen till helt fel busshållsplats och missade bussen, jättemycket. Det var lite misär, det regnade, det var söndag, allt var stängt och jag blev tvungen att vänta i två och en halv timme på nästa buss. Så jag traskade in på den NYA busstationen (som för övrigt har gate A-H nu för tiden, vad är det om!) och roade mig med ingenting, tills jag hittade en tidning. Det var en typisk lokalblaska som man får gratis på stationer av olika slag men jag bestämde mig för att ge den en chans och sträckläste den. Och den var så bra! Den hette 7. Storslaget. Och den innehöll artikeln Vem skulle trivas i Paradiset? som handlade om att människan aldrig kommer att nå paradiset nu för tiden för vi nöjer oss inte med att överleva, vara friska och ha kläder på kroppen. Vi söker bara, hela tiden, nånting som vi tror är bättre fast vi egentligen inte vet. Och så går vi runt och är missnöjda och otaggade, för att vi har en dålig hårdag eller för att det regnar PRECIS när vi ska grilla.
Och allt var så fint sagt av den där anonyma skribenten, som jag inte vet vad han heter men som såg ut som en typisk ung och driven pingstpredikant, att jag plötsligt blev alldeles glad och tacksam över att jag dagen innan inte hade haft ett öre på kontot men att jag ändå satt där och var mätt. Och jag undrade varför vi ofta bestämmer oss för att hellre vara besvikna på de människor vi tycker om, för att de inte uppfyller våra skyhöga krav, istället för att vara nöjda över att vi är omtyckta. Ingenting kommer någonsin kunna vara perfekt i vår värld, det verkar som att betydelsen av det ordet bara finns i våra förväntingar. Jag tror jag ska sänka mina krav på livet, det kanske blir mer njutbart då. Idag åt jag blodpudding t ex. Så himla gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar