Igår var jag på biblioteket och lånade en obskyr liten skiva, som är hur bra som helst! Jag vill slå ett slag för klezmer, det är så himla najs! Och varför är jag inte tillräckligt upplyst för att ha förstått lite tidigare hur värt det är med bibliotek? Helt gratis musik, och en hel folkmusiksektion med massa udda små saker som man aldrig skulle hitta på mainstream-Spotify (typ Sabbath Hela Veckan). Wonderful!
Jag har för övrigt suttit vid datorn i princip hela dan. Nu skulle jag kunna tycka att det inte är okej, men som tur är har jag börjat läsa världens bästa kurs nuförtiden. Jag har precis lyssnat klart på en föreläsning om lycka, evolutionen och meningen med livet, och mot slutet pratade föreläsaren om att nånting som ger tillfredsställelse också borde ge mening till livet även fast det verkar helt meningslöst i sig. Om jag har gått omkring och varit nöjd hela dagen så är det väl det som spelar roll, och inte det faktum att jag inte har uträttat nåt särskilt viktigt, inte för resten av världen i alla fall. En man vid namn Richard Taylor skrev en artikel där han pratade om myten om Sisyfos, som fick som straff av gudarna att rulla en sten upp för ett berg, för att sedan låta den rulla ner, och sen rulla upp den igen, i all evighet. Låter ju rätt värdelöst, och rent spontant kanske man tänker att det borde vara ett synnerligen meningslöst liv. Men tänk om Sisyfos ÄLSKADE att rulla sten? Då kanske det inte skulle vara så värdelöst.
För övrigt så är det här med Menigen Med Livet (stoora ord) så sjukt intressant. Är det lycka som är meningen med livet? Får den kosta vad som helst? Typ Hitler, var hans liv meningsfullt bara han var lycklig när han begick folkmord? Eller är det att utveckla färdigheter, vara intelligent och framgångsrik? Är det kanske så att det är den bästa formen av lycka, framför kortvariga"luster"? VEM VET. Men tydligen så är det så att vi människor ofta har en tendens att vara mer negativa än positiva, vilket kanske gör det hela lite svårare. Det är lättare hänt att man får ångest än att man hamnar i ett vansinnigt lyckorus som man bara inte kan ta sig ur. (Tänk om det skulle hända lite då och då, det vore så himla schysst.) Och tydligen beror det på att våra förfäder troligen hade större chans att överleva om dom var lite skeptiska, försiktiga och rädda, så därför var det dom som släpptes fram under evolutionens gång. Men med den vetskapen kanske man kan börja anstränga sig lite mer och inte tycka så himla synd om sig själv varje gång det gnager lite. Det kanske inte är helt befogat, det kanske bara ligger i våra gener. Då får vi helt enkelt leva med det, och försöka hitta lyckan ändå.
"Lyckan kommer inifrån och inte genom att få världen att vara anpassad till våra önskningar."
Jag känner för övrigt ett litet lyckorus för att jag vet att jag ska få böcker skickade till mig. Jag gillar verkligen att äga böcker. På tal om det så läser jag Cujo nu, som jag äger! Så nu är jag lite smått paranoid, jag blev t.o.m. nervös när jag träffade mellanpudeln som bor här. Inte okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar