Run for your life

Jag känner att jag måste dela med mig av en del av helgens äventyr. Jag och en av mina sambos taggade igång enormt mycket på att ta en löprunda i söndags (typ tio grader varmt och strålande sol, ja tack!) och det spårade ur lite grann. Det började som något ganska oskyldigt och normalt och slutade med matchande kläder, inklusive likadana buffar, och en hysterisk fotografering innan avfärd. Sen gick det ju också sjukt bra, och vi sprang i Vigelandsparken och det kändes precis som det ser ut att göra när snygga amerikaner springer i Central Park på film. Storstadsmänniskor som håller sig i form. Andra saker som hände var bland annat firande av både Melodifestivalen och gudstjänst med kammarkören, två väldigt bra saker. Nu säger jag godnatt och adjö, tillbaka till snöslasket som plötsligt föll ner, typ som för att fira att nu är det tråkmåndag, det ska vi ackompanjera med riktigt dåligt väder så att vi känner att det inte är helg längre. 

Knivtysken

Kom ihåg att diska, torka av och hänga upp knivet efter dig. 

Dagens väder

Jag blev precis oerhört inspirerad! Är det något jag har lärt mig i livet så är det att man måste ta vara på de gånger man verkligen blir det, och det försökte jag göra nu. Såg nämligen en teckning ritat i paint alldeles nyss, och jag ville så himla gärna också rita i paint,  och precis som min kloka syster tänkte jag gestalta dagens känsla. Den domineras framför allt av minnesbilden av solen, ni vet när man tittar upp mot den och hela världen blir vit och varm, och lite gul. Resultatet blev kanske lite halvdant, mina skills sitter inte i från barndomen märkte jag. Men jag brukar även skylla på att jag är vänsterhänt, paint känns lite som ett mandomsprov varje gång. Här kommer i alla fall Väder:

Finfredag

Idag bytte jag till gympaskor, skippade vantarna och kavlade upp ärmarna. I FEBRUARI? Vart är jag? Just det, i Oslo. Här är det tydligen någon slags vår nu, och det tackar man ju inte nej till.

Idag är det fredag, men bara halvfredag för jag ska jobba imorgon. Men det känns nästan alltid bättre att bete sig som att det är en vanlig fredag, så från och med nu låtsas vi att jag inte ska göra just det. Jag kanske ska festa till det och tvätta fötterna lite, och skriva några rader. Låter som en plan, tack och bock.

Vardag och en massa kakor och polkagrisar

Nu har tyskarna åkt och lämnat efter sig ett otroligt stort förråd av kakor och choklad, och chokladkakor och kakchoklad, som jag överdoserar varje dag skulle man kunna säga. Igår var det fettisdagsfest i kyrkan med kammarkörgänget och då hände följande: mitt lag vann lekarna (bland annat gissade vi domkyrkor och kastade pappersflygplan), vi sjöng med kören, jag åt tre semlor och vi gick på någon slags pub där det var 60-årsfest och värsta bandet som spelade. Sen följde ännu en oerhört förutsägbar arbetsdag och nu har jag festat på tacos och polkagrisarna som jag vann igår och dekorerat en låda med urklipp från senaste ELLE. Jag är väldigt sugen på att dekorera en låda till, jag blev så i gasen av den första. Jag har dessutom fått mitt andra brev på två dagar vilket alltid är en lika stor lycka! Ibland när jag får brev själv blir jag lite stolt över att vara brevbärare. Tänk att vara den som lägger det där lilla kärleksbrevet på lådan, eller det där paketet som någon har väntat på så länge... Jag känner mig dock inte så stolt varje dag på jobbet. Jag känner mig mest bara trött i benen och less på alla som klagar på brev som är försenade. Fattar inte folk att det är fullt normalt att få brev efter klockan tre? 

Igår hade jag och en tjej i altstämman en lång diskussion om det här med att ta vara på sin tid. Och det här med att man varannan dag är sjukt nöjd för att man faktiskt har ett jobb som är relativt bra, och varannan dag får ångest över att man gör samma sak igen, och igen, och igen... Ibland tänker jag en sjukt farlig tanke ungefär vid min första runda på hela rutten, då jag har hela dagen framför mig. Den lyder ungefär: tänk när jag blir klar med det här, då ska jag göra allting igen. Hur många gånger som helst typ. Jag blir aldrig klar egentligen. Så även om jag känner mig nöjd idag för att det går snabbt så kan jag lika gärna jobba över imorgon.

Den tanken blir man galen av. Så då försöker jag tänka mig ett litet klirr för varje steg jag tar, ett klirr för varje krona jag tjänar på att släpa den där posten till samma ställen varje dag. 

Men vissa dagar som sagt känns det helt annorlunda. Som att man är lyckligt lottad, vilket egentligen är närmare sanningen. Och med det sagt så måste jag nog sluta skriva om posten nu, så att den inte tar över mitt liv eller nåt. Jag drömmer mig bort till nästa månad då vi ska åka till Rättvik och spela in igen, och bli världsstjärnor, och jag ska bli upptäckt som värsta grymma folkcellisten och få följa med på någon turné i ett exotiskt land någonstans. Skulle det vara möjligt kanske? Vem vet, det finns tydligen någon kontakt med en klezmer-DJ i Paris som kanske kan fixa in oss. Det vore grejer! Hejdå posten och hej rökiga klezmerpubar, svettiga skjortor och blåsiga fingrar.

Seabass blir soundcheckad och vi dricker kaffe och fnissar bakom ljudteknikern. 

Trängsel i Grottan

Två personer har flyttat in och två är på besök från Tyskland, så nu är det massa folk, och massa, massa ost i lägenheten. Än så länge älskar jag verkligen kaoset som kan råda när man kommer hem från jobbet och bara har pratat med sig själv hela dan. Musik från högtalarna, tiotals armar som korsas hit och dit över köksbänken, kastruller som diskas om på löpande band, halvfulla rödvinsglas som står och dräller lite överallt, youtube-häng i någon soffa (ofta med chopsiga musiker som tema), folk som trängs runt matbordet och sitter på lite allt möjligt som finns att tillgå, (typ den berömda pilatesbollen eller en cajun, världens bästa möbel!) och så kanske nån som försöker hänga en tvätt i ett hörn. Och några timmar senare står man på kö till toan för att få trängas fem stycken på två kvadratmeter och borsta tänderna.

Häromdagen när vi var på second hand-runda köpte jag äntligen en lusekofta, som man ju måste göra när man är i Norge. Särskilt när det finns ett UFF som har en hel vägg med lusekofter för galet låga priser..! Och idag blir det ostfondue, efter en händelserik söndagspromenad i Vigelandsparken och, såklart, veckans obligatoriska söndagsstädning. Det är verkligen oförskämt trevligt med helg när man sliter som en galning resten av veckan... Och på tal om det, förra helgen åkte vi hem till gamla Sverige och spelade in med Clemens, vilket var en succé! Och jag fick faktiskt lite hemlängtan, till vanliga trafikskyltar och svenskt lösviktsgodis, något jag inte trodde var möjligt när man "bara" flyttat till Norge. Men nu ska jag gå och äta lite tysk choklad, god eftermiddag!

Laddar om

Wow, 9gag och ostmacka, det är livet. Fick resten av min tur på posten idag... Det är allt jag har att säga.

Städsöndag

Ah, härliga söndag! Har tvättat och städat, precis som man ska göra när det är söndag, och känner mig enormt tillfredsställd. Planerna för kvällen är kanske lite söndagsfilm, känns som en lagom aktivitet. Det som är trevligt med Norge, och lite jobbigt ibland, är att dom verkligen satsar på sina söndagar. Ingenting har öppet, bara mataffärer med tillräckligt liten yta. Ja det är helt sjukt, det finns en lag på hur många kvadratmeter affär man får ha öppna på en söndag. Men det leder till att man inte kan uträtta viktiga ärenden utan bara drar omkring och myser, som nu. Samtidigt som jag gör det försöker jag att inte tänka på att en söndag alltid följs av en måndag, men det är faktiskt inte hela världen heller.

Nu är jag i framtiden

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på en sak, som vi har pratat en del om också. Och det är det här med förväntningar. För nästan alla som är här, alla som bor i det här kollektivet och i princip alla andra jag känner, kom hit i syftet att tjäna pengar, för att göra nånting vettigt senare. Norge var bara en transportsträcka som skulle ta en till framtiden och den storslagna backpackerresan, då man skulle förverkliga sig själv och vara i sitt esse och totalt lycklig. Men nu råkade det ju bli väldigt bra i Norge. Vad gör man då? Ska man fortfarande gå och längta bort från det och vänta tills den dagen kommer då man åker utomlands på riktigt? Vi är ju redan utomlands, och vi har allt vi behöver. Något att göra på dagarna, pengar som rullar in, tak över huvudet och vänner som alltid hänger i krokarna. Vi fikar och kollar på Melodifestivalen, som en liten familj. Och bara för att jag hade så låga förväntningar på den här Norgevistelsen så känns allt så himla mycket bättre, och jag har ingen prestationsångest, inget att leva upp till. I Norge kan det vara slitigt, man kan bo i ett skitkollektiv och ha ett skitjobb, man förväntas inte komma hem och säga att det var the time of my life! Men nu är det typ den tiden ändå och det kom som en total överraskning, och den viktigaste anledningen till att jag kan njuta av det är att jag inte förväntade mig något bättre och har blivit besviken. Jag kan verkligen känna mig lycklig när jag sätter mig på spårvagnen efter jobbet och vet att jag har en hel halvtimme för mig själv då jag kan lyssna på Dream Theater och stirra ut genom fönstret, för att sedan komma hem och ta av mig understället och berätta för alla om mina knogar som svider och om alla barn som tittar på mig när jag delar ut post. Jag kan inte tänka mig någon resa då jag kommer att känna samma total frid, för jag har redan höjt den där ogjorda resan till skyarna.

Och idag köpte jag godis bara för att bevisa för mig själv att jag vill njuta av saker nu, och inte bara spara allt, alla pengar och alla förväntningar, till framtiden. Det blir ju nästan aldrig som man föreställer sig att det ska bli ändå.

Oslo by day, fast mest himmel kanske. 

Äventyr

Kommer in från ett svinkallt Oslo, med en ny ost från Euro Shopper och spruckna knogar. Igår var det ett barn som ville se hur jag gjorde när jag delade ut post, och blev jätteglad när han såg att jag la i hans låda. Och idag kom det också ett barn som ville kolla på när jag la brev, och när jag sa vad jag höll på med och han förstod att han kanske hade fått post så sprang han iväg och skrek på sin mamma och var lycklig. Det var även en tjej med sjuk feeling som sjöng inne i sin lägenhet, superhögt och superfalskt, om någon som visste att han älskade henne. Det var väldigt fint sådär mitt i en lång arbetsdag. Senare den kvällen, i går alltså, tog vi båten till en fest i ett underbart brokigt hus med en rädd tax, en slug katt och en massa trevliga norrmän.

Pallrade mig dock upp idag också och slängde omkring brev och jag fick en ny liten snutt att dela ut på, så det var en stor dag. Det var dessutom en dag då jag upplevde den mest tryckta stämningen på länge på tal om det... Det är nämligen så att det tar lite tid att gå på ett nytt ställe för att lådorna i ett hyreshus är samlade på bottenvåningen, och om det är typ tjugo lådor hittar man inte alltid namnen som står på breven på en gång. Och idag, precis när jag kom in i en portuppgång, så kom det nån man och bestämde sig för att ställa sig och vänta på mig så han kunde ta sin post på en gång, något som händer ganska ofta. Jag kände pressen och letade febrilt bland alla främmande namn, när det kom en till man och  skulle vänta. Alla tre stod vi tysta, och vi stod där så himla länge. Det var verkligen sjukt tyst. Tills jag upptäckte att jag letade efter namn som bodde i nästa trappuppgång, och fick stänga alla lådor och gå.

Vi har sångtvång i duschen, och jag har även infört låtskrivartvång tror jag. Jag skrev nyss en låt som gick så här:

Fötterna mina är ju så fina
Fast att dom luktar svett
Fötterna mina är ju så fina
Så nu får dom en tvätt

Och nu ser jag fram emot den första sovmorgonen på två veckor, sweet.

Produktiv kväll

Wow, jag har tydligen hittat tillbaka till 9gag. Det känns farligt, men också bra. Jag har även upplevt min kallaste dag på posten och köpt en limpa för sju kronor, NÖJD.