Nu har tyskarna åkt och lämnat efter sig ett otroligt stort förråd av kakor och choklad, och chokladkakor och kakchoklad, som jag överdoserar varje dag skulle man kunna säga. Igår var det fettisdagsfest i kyrkan med kammarkörgänget och då hände följande: mitt lag vann lekarna (bland annat gissade vi domkyrkor och kastade pappersflygplan), vi sjöng med kören, jag åt tre semlor och vi gick på någon slags pub där det var 60-årsfest och värsta bandet som spelade. Sen följde ännu en oerhört förutsägbar arbetsdag och nu har jag festat på tacos och polkagrisarna som jag vann igår och dekorerat en låda med urklipp från senaste ELLE. Jag är väldigt sugen på att dekorera en låda till, jag blev så i gasen av den första. Jag har dessutom fått mitt andra brev på två dagar vilket alltid är en lika stor lycka! Ibland när jag får brev själv blir jag lite stolt över att vara brevbärare. Tänk att vara den som lägger det där lilla kärleksbrevet på lådan, eller det där paketet som någon har väntat på så länge... Jag känner mig dock inte så stolt varje dag på jobbet. Jag känner mig mest bara trött i benen och less på alla som klagar på brev som är försenade. Fattar inte folk att det är fullt normalt att få brev efter klockan tre?
Igår hade jag och en tjej i altstämman en lång diskussion om det här med att ta vara på sin tid. Och det här med att man varannan dag är sjukt nöjd för att man faktiskt har ett jobb som är relativt bra, och varannan dag får ångest över att man gör samma sak igen, och igen, och igen... Ibland tänker jag en sjukt farlig tanke ungefär vid min första runda på hela rutten, då jag har hela dagen framför mig. Den lyder ungefär: tänk när jag blir klar med det här, då ska jag göra allting igen. Hur många gånger som helst typ. Jag blir aldrig klar egentligen. Så även om jag känner mig nöjd idag för att det går snabbt så kan jag lika gärna jobba över imorgon.
Den tanken blir man galen av. Så då försöker jag tänka mig ett litet klirr för varje steg jag tar, ett klirr för varje krona jag tjänar på att släpa den där posten till samma ställen varje dag.
Men vissa dagar som sagt känns det helt annorlunda. Som att man är lyckligt lottad, vilket egentligen är närmare sanningen. Och med det sagt så måste jag nog sluta skriva om posten nu, så att den inte tar över mitt liv eller nåt. Jag drömmer mig bort till nästa månad då vi ska åka till Rättvik och spela in igen, och bli världsstjärnor, och jag ska bli upptäckt som värsta grymma folkcellisten och få följa med på någon turné i ett exotiskt land någonstans. Skulle det vara möjligt kanske? Vem vet, det finns tydligen någon kontakt med en klezmer-DJ i Paris som kanske kan fixa in oss. Det vore grejer! Hejdå posten och hej rökiga klezmerpubar, svettiga skjortor och blåsiga fingrar.
 |
| Seabass blir soundcheckad och vi dricker kaffe och fnissar bakom ljudteknikern. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar