Nu är jag i framtiden

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på en sak, som vi har pratat en del om också. Och det är det här med förväntningar. För nästan alla som är här, alla som bor i det här kollektivet och i princip alla andra jag känner, kom hit i syftet att tjäna pengar, för att göra nånting vettigt senare. Norge var bara en transportsträcka som skulle ta en till framtiden och den storslagna backpackerresan, då man skulle förverkliga sig själv och vara i sitt esse och totalt lycklig. Men nu råkade det ju bli väldigt bra i Norge. Vad gör man då? Ska man fortfarande gå och längta bort från det och vänta tills den dagen kommer då man åker utomlands på riktigt? Vi är ju redan utomlands, och vi har allt vi behöver. Något att göra på dagarna, pengar som rullar in, tak över huvudet och vänner som alltid hänger i krokarna. Vi fikar och kollar på Melodifestivalen, som en liten familj. Och bara för att jag hade så låga förväntningar på den här Norgevistelsen så känns allt så himla mycket bättre, och jag har ingen prestationsångest, inget att leva upp till. I Norge kan det vara slitigt, man kan bo i ett skitkollektiv och ha ett skitjobb, man förväntas inte komma hem och säga att det var the time of my life! Men nu är det typ den tiden ändå och det kom som en total överraskning, och den viktigaste anledningen till att jag kan njuta av det är att jag inte förväntade mig något bättre och har blivit besviken. Jag kan verkligen känna mig lycklig när jag sätter mig på spårvagnen efter jobbet och vet att jag har en hel halvtimme för mig själv då jag kan lyssna på Dream Theater och stirra ut genom fönstret, för att sedan komma hem och ta av mig understället och berätta för alla om mina knogar som svider och om alla barn som tittar på mig när jag delar ut post. Jag kan inte tänka mig någon resa då jag kommer att känna samma total frid, för jag har redan höjt den där ogjorda resan till skyarna.

Och idag köpte jag godis bara för att bevisa för mig själv att jag vill njuta av saker nu, och inte bara spara allt, alla pengar och alla förväntningar, till framtiden. Det blir ju nästan aldrig som man föreställer sig att det ska bli ändå.

Oslo by day, fast mest himmel kanske.