Häromdan var jag på en så deprimerande promenad. Jag vet inte varför, men den kändes så olycksbådande. Det började med att jag tog en liten skogsstig som jag inte har gått på sen jag var liten, och tänkte glad i hågen att det skulle bli så mysigt. Men plötsligt så öppnade sig den så himla mysiga skogen i kalhygge i det oändliga. Det såg så himla dött och förfärligt ut och solen hade gått ner bakom skogen så det var bara grått och sjukt kallt. Och istället för att lyssna till den skogiga tystnaden så fick jag lyssna på bom, krasch och motorer från ett grustag som visst låg precis där. Och så hörde jag något som lät som ett skrik. Men det kanske bara var en väldigt liten hund nånstans. Hur som helst så var det jobbigt, som att gå in i Isengard efter att Saruman har bestämt sig för att hugga ner alla träd och släppa in massa orcher som bygger svärd och odlar uruk-hais, när man trodde att det fortfarande skulle vara lika fint.
Jag gillar inte alltid det människan gör med naturen faktiskt, även fast det resulterar i bilar med AC och scampi. Särskilt inte när man inte ens kan ta en himla promenad i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar